torsdag, januari 04, 2018

Sång till en ensam vän

En ensam vän vid ett bord
Under bordet en karta
I handen ett glas – i glaset en låga
Jag är påväg bort men är kvar

Med foten på en vindlande väg
Mina fingrar i en ström
Ljuset tänt – där lågan vänder åter
& jag vilar

Kartan lämnad under bordet
Där chansen kom, och passerade
Den plats där alla vistades
Jag gick dit men vände åter

Nu måste jag vänta
bida min tid
Koncentrera mina tankar
& lyssna uppmärksamt på världen



torsdag, december 21, 2017

Spännande, O så spännande!

Det finns en chans att vila och komma tillbaks. Vad jag menar är att samla sig. Samlas runt ett bord. Jag vill lyssna, jag vill nicka instämmande. Jag vill ta kontrollen genom en generös attityd, genom att alla känner sig delaktiga. Jag vill att allt ska flyta på. Men ibland sugs den förnumstiga, samförståndsandan ur mig, och rösten får en monoton klang. Faller in i ett lamenterande läge. Då vill jag helst lösas upp och sväva iväg och jag känner ett personligt misslyckande. Det är viktigt att inte stå svarslös.

Jag har en ödmjuk framtoning, men är en klassisk narcissist. Samtidigt så kan jag förneka mig själv nästan hur mycket som helst - vara den större människan. Det är värdefulla egenskaper för en pleaser. Men jag vill kontrollera och bestämma. Jag vill vinna. Och så vill jag intressera mig för saker som får mig att verka smart, och spelar på mina styrkor. Så kan jag skryta om det jag vet, glädjas åt hur unik jag är, instämma i komplimanger och tycka att jag är helt förträfflig. Spegla mig – länge. Drunkna i mina vackra ögon.

Inför det nya året (året börjar alltid om, tack och lov!) finns chans att ändra vissa saker. Jag, och många med mig, skyddar mig från ansträngning genom att iterera sägningar, klyschor och skenbart briljanta insikter, som egentligen saknar innebörd. Jag ska vara observant på detta.
En annan sak som kräver närvaro är närvaro, vilket inte ska saknas under det kommande året. Ofta försvinner min kropp helt ur mitt medvetande. Detta är en varningssignal.

En transformation som skett under åren är från skarp och begränsad till oskarp och mer fullständig. Om jag kan skärpa till mig lite, kan jag nå längre än någonsin, och jag vet, eller jag känner på mig att det kommer reflekteras positivt på mitt välmående.

torsdag, mars 09, 2017

Sushi, Go!

Hon ligger med sina tassar utsträckta i luften, redo att bita mig.
Sen somnar hon på sidan och den lilla magen pulserar sakta, det rycker i morrhåren när hon drömmer.
Det är vi, varelserna, som befolkar denna yta.
Medan vi är här, genom existens och interaktioner skapas krafter och spänningar vilka i sin tur genererar händelser och entropi. Hon ligger och sover på en våg av förändring.
När flodvågen sköljer över oss blir vi nedstämda. Vi är naturligt skeptiska till alla förändringar som vi själva inte har initierat eller kan påverka. Vi varelser är rädda för det okända.
Nervösa och otacksamma. Men mina händer är inte i luften, de vilar på tangentbordet. Kanske kan jag skriva mig runt globala besvär? Kanske kan jag sashimi-blocka liemannen, men det verkar inte sannolikt. Jag har ont i halsen och sväljer långsamt.

Jag försöker ta mig igenom gränssnittet, med dess orangea knappar. Det är snårigt och jag får inte tillräcklig feedback. Systemet skakar som vore det en rostig båt.
Jag, däremot, vid kontrollerna, har bara mig själva att skylla då jag upprättat den här världen, och har skrivit in mig själv i historien. Hade, om inte tiden varit så knapp, skapat bättre förutsättningar för att vidareutveckla. Nu dras jag med en teknisk skuld, dålig aji, dålig smak i munnen.
Väntar på den där efterlängtade refaktoreringssprinten, kämpar makikampen. Texten som väntar på att skriva om sig själv.  Rekursivt handlande, ett performativt leverne. Själv driva förändringen genom att vara den. Förändras och förvandlas genom att förintas på botten av en U-kurva. Lära sig genom att o-lära allt. Förundras och förstummas. Återuppstå genom att vara sig själv. Hamna i vild oscillering genom att vara alldeles stilla. Levitera när man koncentrerar sig hårt och granskar deklarationer.

Tillslut återstår bara formen av ett öga. Där, i pupillens mitt, står du.

söndag, februari 26, 2017

Ideal

Är vi inte alla överens om att en ideal person:
- Är positiv
- Är intressant, fritänkande, och har ett inre djup
- Är innerlig
- Har självdistans
- Är kritisk mot världens orättvisor, och har konkreta förslag på hur vi skall lösa dem
- Är snäll
?

söndag, februari 05, 2017

Vad som hände sen

Först kommer frosten. Den kommer som kristaller, den kommer som ett damm, den kommer som krossade snäckskal; nu finns den överallt omkring oss. Sen kommer solen, mjuka trotsiga strålar, blida smeksamma, vilda och veka. De speglar sig i frostkristallerna, reflekterar ett begränsat fält, en halo runt växter och grusgångar. Nu följer de små djuren, snabba rörelser över fälten, de kretsande fåglarna, ett prasslande från de prasslande i den intilliggande skogen. Sist kommer människorna, stora och trötta, öppnar dörrar och fönster, startar sina maskiner, sträcker ut sig, långsamma och evigt tråkiga.

Vi befinner oss i en liten by. Jag har varit här förr, men kanske inte du. Här finns ingenting för oss. Vi sitter på var sin stol, mitt emot varandra. På bordet står en vas med röda nejlikor. Ovanför oss tickar en klocka vidare. Jag har blicken riktad inåt rummet. I mitt blickfång ligger trasmattor, bonader, väggfasta hyllor, glasburkar, slevar, kokböcker och annan död materia. Du har blicken riktad bort, ut genom fönsterrutan, ut vidare över isen, över fälten. Fåglar som små svarta streck vid horisonten.

"Minns du vår första resa tillsammans?"
"Mmm..."

Våra resor har tagit oss kors och tvärs över jorden. Vi har rest som ett lag, på jakt efter något ogreppbart. Vi har upplevt äventyr och romantik, förskräckelser och faror, och nu har våra irrfärder fört oss hit. Till vad som känns som vägs ände.

"Vi åkte till Irkutsk!"
"Just det ja, den iskalla vårtrippen till Sibirien. Intermezzot med ärkebiskopen."
"Det var den episoden jag satt och tänkte på..."

Medan stridsvagnar rullade in i mitt minne, svepte vinden in över den lilla byn. Människorna stängde dörrar och fönster. De små djurkropparna darrade. Allting skälvde.

Intermezzot med ärkebiskopen av Irkutsk började likt alla tragiska berättelser på en tisdag. Vi hade kommit över tajgan med våra sunda värderingar och höga ideal. Jag hade velat färdas längs Jenisej och du hade siktet inställt på bajkalsjön, så det var oundvikligt att vi omsider ankom till den Sibiriska metropolen. Solen stod högt och alla skuggor var korta och ödesmättade. Vi kände oss osårbara, vilket var en smula ironiskt med tanke på vad som hände sen.

torsdag, februari 02, 2017

Ett tankeexperiment

Jag försöker i ett tankeexperiment bortse från människan, med utgångspunkten att det finns något bortom det som vi har skapat och influerat. Det finns kanske en verklighet utan våra perspektiv, där vi är – om inte frånvarande, så i alla fall försumbara. Vi får börja med att utradera psykologi, det är ett ämne som är så intressant att vi helst inte vill vara utan det, jag tror inte ens vi förstår var det innebär att vara utan det.  För att uttrycka det enkelt: skapa experimentet i en tanke som inte är tänkt av en människa. Den tanken får vi alltså placera i ett djur, en utomjordisk varelse eller i en artificiell intelligens. Vi kan sen föreställa oss ett scenario som ligger en miljon år bakåt i tiden eller en miljon år framåt. Det kan också vara tidlöst men då så abstrakt att det inte tyngs ned av allt några världsliga omständigheter. Så här i antroposcenen har ju människan lagt beslag på det mesta som man kan tänka på, så jag försöker hitta på någonting riktigt obskyrt. Det första jag kommer att tänka på är diskreta tid/rumkristaller. De kan potentiellt existera utan oss, och kan därför också fylla funktionen av fokuspunkt i vårt exempel. Mycket talar för att använda dem som exempel: de är en annan slags materia, fyrdimentionella, och verkar existera mer i en matematisk konstruktion än i vårt observerbara - i stort sett taktila - universum. Det är naturligtvis viktigt att det inte är mänskliga experiment som bekräftar just dessa tid/rumkristaller utan att tankeexperimentets kristaller får verka fritt utan vår inblandning. Alltså tid/rumkristaller i obestämd form, och definitivt inte några experimentella sådana. Flerdimentionell materia känns extremt abstrakt och lämplig att tänka på som experiment. Helst sådan som inte är beroende av någon "naturlag" dvs. oberoende av mänskliga konstruktioner som matematik o.dyl. Gudalik i några avseenden - men dessutom helt fri från religiösa konotationer (alltså fri från det mest typiskt mänskliga - efter psykologi). Jag rymmer in i förhoppningen om den dolda, transcendentala verkligheten. In i ett mikrokosmos som är så främmande att att ingen storförenad teori kan komma åt den. Här regerar evigheten i ett, eller flera geometriska plan. Den här nästan hypotetiska materian existerar för sin egen skull, och inte för att vi en gång ska förstå och kartlägga den. Så ser det ut i det här tankeexperimentet alltså.

torsdag, december 29, 2016

Får jag lov?

Så många saker har slutat att vara verkliga. Det mesta är fiktion och tidsfördriv.
Jag kommer inte heller ihåg hur jag var en gång, vilket är en mycket märklig känsla. Jag dras med inövade mönster från förr och vissa formuleringar från det förflutna har fortfarande en dragningskraft, men annars är det som att en tjock skiva glas åtskiljer mig från min tidigare person.

Jag känner en ospecificerad press som sveper in mig och hela min verklighet. Det är också en fysisk känsla, lite som att hela tiden frysa. Jag minns dagen när jag omvandlade mina skuldkänslor till etisk princip.

Jag promenerade över den knaggliga kullerstenen på Lilla torg. Jag tänkte mycket och intensivt, det var under en väldigt stressig period i mitt arbete. Såhär tänkte jag:
- Vi människor är kapabla att förstå orsak och verkan. Vi kan planera och se mönster.
- Vi har ett antal situationer som vi identifierat som problem, allt från personliga till globala.
- Utifrån bästa förmåga bör vi prioritera och försöka lösa dessa problem, med metoder som inte skapar ytterligare problem eller påverkar vår värld negativt.
- Varje människa har ansvar för SAMTLIGA problem.
Så om man frågar sig vad man har för ansvar så är svaret att man har ansvar för allt. Det är din uppgift att se till att alla världens problem blir lösta. Du behöver kanske inte lösa dem själv (tar lång tid, ineffektivt m.m.) men du är i alla fall skyldig att se till att de blir lösta.

Detta innebär alltså att upphöra med sådant beteende man vet orsakar problem. Det är dessutom ditt ansvar att undersöka konsekvenserna av ditt handlande. Du är ansvarig för dina egna problem, dina medmänniskors problem och våra gemensamma problem. Enkelt!

Allt detta lyckades jag tänka ut när jag vandrade fram och tillbaka över lilla torg under en lunchrast en höstig dag 2012.

Sedan dess har jag funderat på vad jag menade med "utifrån bästa förmåga"? Människan är skör och felbar. Om man försöker ta in alla problem för att kunna prioritera dem, finns inte risken för emotionell överbelastning? Om man kan lyckas distansera sig, finns inte risken för intellektuell dito? Analysis paralysis. Medan man räknar upp alla problem, och konsekvenser av ens handlande, finns inte risken att man missar det rörliga målet och omvärlden redan har ändrat sig, så att ens prioriteringar blir felaktiga. Detta är ett exempel på ett deterministiskt system som är så komplext att det blir kaotiskt, startläget går inte att bestämma vilket får konsekvensen att resultat blir synbart slumpmässiga. Ungefär som vädret. Men innan man slår ut med armarna i ett utfall av total värderelativism och ger upp kanske man kan tänka sig att det kan finnas några genvägar som underlättar. Några generella levnadsregler som approximerar ovan nämnda system.

( ... ) Låt oss för sakens skulle låtsas att vi hittat några regler som gör det här hanterbart för var och en att leva efter. Nått religiöst eller filosofiskt system. Helst något holistiskt och modernt.

Men varför ska alla dessa problem lösas? Varför får man inte undgå ansvar? Varför måste man vara ansvarig för andras problem. Varför gillar jag tanken på det ultimata ansvaret, så mycket att jag inte ens ifrågasätter det, utan frestas att upphöja det till allmän lag? Måste individen göra jobbet hela tiden, kan man inte nån gång bolla över ansvaret på någon ospecifik struktur, kommunen, stat, EU, FN, civilsamhället, ödet, marknaden, Gud m.fl.?

Jag är naturligtivs oroad över det faktum att allt verkar gå åt helvete om vi inte upphör med vårt beteende så som det ser ut nu, dvs. att vi börjar ta större ansvar för våra handlingar.
Men om slutresultatet blir att jag bara står bredvid och gnisslar tänder, och inte gör någonting ändå?
Om jag är ledsen? Om jag känner press? Får jag då slippa ansvaret att fixa det här?