Vännerna på Malmö central

Upp och ner samma välkända trappsteg. Det var måndag igen. Hon var superblek i morgonljuset. Han var svart, dammig och iskall. Stapplade omkring på stengolvet. Vände på en smutsig filt, somnade, snörvlade, harklade sig, tog mod till sig men somnade tyvärr på nytt. Hon satte sig på en liten bänk precis brevid, böjde sig fram och viskade några ord i hans öra, men överröstades helt säkert av byggmaskiner i närheten, eller några andra ultramoderna bakgrundsljud: en symfoni av mobilsignaler som nästan lyfte taket på centralstationen eller inbromsande morgontåg, strax akompanjerade av trötta pendlares stressade marsch. En kort lur innan dammigt, sömnigt solljus smeksamt kittlade hans kind, lockade fram ett leende på hans torra läppar, varpå han yrvaket reste sig upp, snubblade vilt omkring i tio sekunder innan han utmattad slog sig ner på bänken i hennes absoluta närhet. De satt så nära varandra. Byggkranar tornade upp sig, vita moln skingrades, gud själv visade sitt ansikte sådana här dagar. Men guds röst dränktes av taxibilars tjutande, och det var därför de blev sittande där de satt. Solljuset droppade milt från klarblå himmel, sjöfåglarna dök i konstruerade, oljiga bassänger som underligt nog härbärgerade några förmodligen ytterst dekadenta fiskstim. Vad skulle man egentligen ta sig till en sån här dag? Kanske kunde man drista sig till en liten promenad? Kan man kanske få locka med en tur i västra hamnen? Betrakta den ståtligt snurrade plåtkroppen, som lockar turister från hela landet, och som är lite av en profilbyggnad i stadens silhuett. Färden går över Binary Bridge till Malmö högskolas smäckra huvudbyggnad. På vänster hand har du då själva glaskonstruktionen som hotfullt tornar upp sig ofantlig ovanför dig, med hallucinatoriska citat av Timbuktu och andra okända mästare som uppmanande dekoration, samt på höger hand den spektakulära fontänen The Wave, smakfullt invigd bara något år innan Tsunamin tog livet av svenska Thaiturister. Senaste tillskottet bland delikata lunchrestauranger i IT-konsultghettot på Kockums nedlaggda hamnområde, är ironiskt nog Thaibåten med 75 kr för en dagens. Och bortom det, Stapelbäddsparken:

Här har Föreningen Bryggeriet och ABF Malmö tillsammans med Gatukontoret och Fritidsförvaltningen öppnat upp för en ny ung mötesplats– Mötesplats Stapelbäddsparken. Den här platsen skall få utvecklas och växa fram dynamiskt i samspel med de som använder den. Vi sätter inga gränser utan bjuder in till dialog och aktivt medskapande. Under 2007 kommer vi att arbeta med seminarier och idésamtal, men också med olika arrangemang och verksamheter - allt med hjälp av med intresserade malmöbor.

Och Bo01:

Efter bomässan Bo01 revs staketet runt området, och för första gången kunde de boende i området nå sina bostäder utan att passera en vaktad grind.

Villor, radhus och 600 lägenheter ska tillsammans med kontor, affärer och annan service samsas i området. Målet är att stadsdelen skall vara ett internationellt ledande exempel på miljöanpassning av tät stadsbebyggelse.

Men det blev aldrig någon promenad. Istället spenderade vännerna på Malmö central en okomplicerad dag på sin bänk i det milda solljuset. Till ljudet av nybyggnation och modern transport, somnade de stilla i varandras armar 15.45. (En arg gubbe väckte dem tjugo minuter senare. Till råga på allt hade en fiskmås ätit upp resterna av deras lunch.)

Solange

What have you done to Solange? / What have they done to your daughters?

Någonting trängde som ett spjut genom mitt hjärta. Ekande tystnad. Kvartslång väntan. Jag kröp upp i sängen och slog armarna om huvudet. En svag bris drog in från min halvöppna balkongdörr. Viskande nattluft, naturen besjöng min belägenhet. Jag vidgades. Nyårslöfte: att aldrig sluta. Ögonen för evigt öppna. Att aldrig bråka. Att hålla handen för munnen när jag talar. Oh C. K. Dexter Haven, I'll be so yare!

Non-personalities

Ni som verkligen känner mig vet att jag älskar att sväva iväg och jag svävade iväg likt en heliumfylld bag-in-box-påse. Sen, något senare, när jag kom hem, drabbades jag av en känsla av absolut lugn. Molnen var sällsamt spridda, det legendariska regnvädret hade äntligen givit vika och ett mildt solljus jagade istället fram över den välkända staden. Hur smutsig och trött var jag? Min blick var klar och fast, jag kände mig en smula uppgiven, och jag kände mig helig. Det är för denna känsla jag sover i smutsvatten; av denna anledning utsätter jag mig för den delikata plåga det innebär att lämna världens två mest förtjusande ögon bakom sig, tänkte jag. Min kropp erfar ett litet eko och jag darrar. För några timmar sedan (ja tiden rusar!) låg jag ännu vid din sida och pratade alkoholiserat men vänligt i ditt öra. Vad som egentligen förmedlades? Nåja, låt oss inte uppehålla oss vid det! Sömnen dränkte vår osäkerhet. Framtiden trängde obönhörligen undan oss från varandra lika säkert som naturens alla andra ovillkorliga och likgiltiga repetitioner. Omständigheter säger du nu, ja kanske rent av självklarheter - som om smutsigt vatten, dåligt ljud och skräniga ungar skulle vara mer förknippat med samtiden än blixtrande attraktion och andra former av temporär lycka. Och det kan jag faktiskt instämma i: att det inte är. För vår tid är tidlös, tyst, svalkande, unipolär men flerdimensionell. Och lika overklig som vanligt. Ja, du säger kanske att du inte blir förvånad längre, att allting tråkar ut dig, att du känner dig frånkopplad, fastkjedjad av något ospecifiserat beroende, att du mår dåligt, att jag mår bra, att allt. Fast en känsla av inget. Men när våra fingar instinktivt söker sig till varandra och sammanlänkas, när våra läppar extatiskt möts - då är vi redan utraderade. Molnen förflyttar sig sakta. Mörkret faller. Världen skapas om på nytt. Jag väntar ivrigt.

vad gör han?

http://www.cybercomgroup.com/en/
hej jag jobbar på it-företag, åttatillfemåttatillfem.