måndag, december 15, 2008

Dödsfällan

I vissa situationer kan man räkna med att alla människor reagerar på samma sätt. Nästan alla. En liten procent kommer att reagera annorlunda. Det här är en berättelse om en felberäkning. När man ska försöka förutse någons reaktioner är det viktigt att hålla i minnet att människans psyke inte enkelt kan förklaras, kanske statistiskt, men inte i det enskilda fallet. Om man är alltför säker på sin sak kan detta få ödesdigra konsekvenser. Det här är en berättelse om en felberäkning och dess konsekvenser.

söndag, december 14, 2008

Men vem gråter framför ett verk av Robert Ryman?



Robert Ryman got a full room of white paintings. I lingered here for some time, going back and forth between canvasses, noting small differences. I was the only one in this room. People kept walking through but nobody stayed. I love Ryman's paintings, but am not exactly sure why. I was thrilled to notice that, on one, he let the white paint cross over the front of the canvas to the side, and on another, the way whites gradated in one corner. These paintings are about painting and about the color white. Ryman has spent an entire career on this. As a result, these canvasses are stoic without being boring, are clear without being resolved, and know what they are about, without needing to explain it to us. (bmoreart.blogspot.com)



När jag var i Schaffhausen för någon månad sen körde de en fet Ryman-special på Hallen für neue Kunst. Han är onekligen kompromisslös och har förmodligen ett tråkigt liv. Men han är också en "acquired taste", så några personer kommer tveklöst att hylla allt vad han än tar sig för. Att döma av utsikten från mitt fönster just nu har han i alla fall specialiserat sig på rätt färg.

Att förstå Mark Rothko



Tråkigast på gallerier och konstmuseum är verk av Mark Rothko. De hänger där tillsammans med andra abstrakta expressionister, popkonstnärer och minimalister.
Utan särskilt intresse spatserar man förbi en tre fyra identiska oljemålningar av Rothko och tänker - jaha, där hänger en Rothko, cred till mig för att jag kände igen vem som gjort den utan att behöva gå fram och läsa på den lilla lappen och cred till museet för att de förvärvat en banbrytande amerikansk konstnär.

Despite fame, Rothko felt a growing personal seclusion, a sense of being misunderstood as an artist. He feared that people purchased his paintings simply out of fashion, that the true purpose of his work was not being grasped by collectors, audiences or critics. He wanted his paintings to move beyond not only classical art, but abstraction as well. For Rothko, the paintings were objects that possessed their own form and potential and therefore, must be encountered as such. Sensing the futility of words in describing this decidedly non-verbal aspect of his work, Rothko abandoned all attempts at responding to those that might inquire after its meaning and purpose, stating finally that silence is "so accurate." His paintings’ "surfaces are expansive and push outward in all directions, or their surfaces contract and rush inward in all directions. Between these two poles you can find everything I want to say."

"The fact that people break down and cry when confronted with my pictures shows that I can communicate those basic human emotions.. the people who weep before my pictures are having the same religious experience I had when painting them. And if you say you are moved only by their color relationships then you miss the point."

Rothkos manifest
"1. To us art is an adventure into an unknown world, which can be explored only by those willing to take the risks.
"2. This world of imagination is fancy-free and violently opposed to common sense.
"3. It is our function as artists to make the spectator see the world our way not his way.
"4. We favor the simple expression of the complex thought. We are for the large shape because it has the impact of the unequivocal. We wish to reassert the picture plane. We are for flat forms because they destroy illusion and reveal truth.
"5. It is a widely accepted notion among painters that it does not matter what one paints as long as it is well painted."

OK, bara för att de utgör den minst anmärkningsvärda och tråkigaste delen av utställningen behöver de kanske inte vara helt ointressanta? Om du gick in i ett rum och där hängde bara en tavla, och det var en abstrakt expressionistisk Rothko skulle du kanske också uppleva en anstrykning av våra mest grundläggande känslor: tragedi, exstas, ödet, vem vet?

torsdag, december 04, 2008

Natten mot den 5e december 2010

Om exakt 24 månader ligger jag på parkettgolvet i min lägenhet och är olycklig. Och det är kallt också. Jag lyssnar till en Subway Sect LP som snurrar varv efter varv. Jag fingrar lite modstulet på den vita trasmattan och är 27 år. Det har gjorts några tafatta eftergifter för vuxenvärlden eftersom jag snart är trettio. Men jag har jeans på mig och känner mig ung. Det är nedsläckt i lägenheten och skuggor kastas in från gatan utanför. Här inne är allt så stilla, det bara Vic Godard som inte har givit upp, känns det som.
Varför har jag förslösat min tid så? Alla nödvändiga insikter är ju vunna sedan år tillbaka; det finns inga ursäkter för den här typen av liv. Ändå har jag låtit det fortskrida och denna vetskap känns av någon anledning extra plågsam ikväll. Det finns inget att direkt skämmas över. Jag har levt måttfullt, hederligt, lyckligt och i viss mån framgångsrikt utan att för den skull göra någon egentlig ansträngning. Detta har i gengäld fostrat några mindre smickrande egenskaper hos mig: ett uppblåst ego, en naiv syn på vissa företeelser samt en mängd olika former av lättja. Men det som gör mig ondast är att min förmåga att då och då kunna förvåna mig själv tycks ha försvunnit helt. Den känsla av nästan övernaturligt gränsöverskridande som jag upplevde vid dessa tillfällen är det som jag verkligen saknar från min ungdom.
När jag ligger där med kinden tryckt mot det kyliga golvet tänker jag att jag kanske inte helt stelnat i min form, att det nog finns utrymme för lite nyskapande någonstans, att liv och ande åter kan resa sig. Men när kroppen reser sig fångas den omedelbart upp av strömmen och vallfärden genom andefattiga år av vardag och vardagens nöjen återupptas. Jag går upp och stänger av skivan, tillagar en kopp te och sitter en stund framför fönstret. Tankarna flyger fram och tillbaka, tillslut bestämmer jag mig för att sova. En sak som jag gillar det är att krypa ner i en kall säng. Imorgon ska jag sova länge. Men jag vaknar tidigt av att någon rör vid min axel.

söndag, november 16, 2008

fredag, november 14, 2008

The slippery slope

Jag dricker öl framför internet - idag igen!?

måndag, november 10, 2008

Doktorns minimala memorandum a.k.a I doktorns väntrum a.k.a Doktorns reception

utdrag:

"Han började med att söka inom sig efter material till något levande. Något som som kunde utväxlas från synapserna i hans lilla aphjärna mot rätt sekvens av abstrakta symboler för att fatta eld i mottagarens receptiva central. Olyckligtvis fanns här inte mycket att hämta."

tisdag, oktober 21, 2008

Den prominente skriftställaren

Herr E. Westerberg förbereder ankomsten av The Beautiful Machine.

torsdag, oktober 16, 2008

Inspiration

the armoury show
bröderna strugatsky
peter ilsted

Det finns fortfarande mycket intressant att upptäcka. I fortsättningen ska jag presentera saker lite pedagogiskt med bilder och ledtext.

måndag, september 29, 2008

Världens väder

Iskalla katter slickar sina pälsar.
Kyrkklockor. Världen är stilla, något kryper i skinnet. Och blöta brandgula löv.
Friska vindar. Det är hösten utan Elias som nalkas.

torsdag, september 11, 2008

En tveksam presentation

Någonting revs och något annat byggdes upp. Du befann dig utanför hela tiden, men i drömmen föll du var natt ut genom fönstret på översta våningen. Du föll ut, inte för att någonsin kunna komma i kontakt med marken, utan för att sväva iväg och föras bort. Kanske försvinna helt och presenteras. Det första var något jag avundades dig, det andra ett onödigt ont, eller för att tala klarspråk, en förbannad nödvändighet. Jag skämdes över det tvivelaktiga nöje jag fann i att se dig presenterad. Ja till och med mina välsignade mjölkvita ögon grät små ledsamma skvättar när jag tänkte på att du skakade hand och försökte minnas namn. Vid tidpunkten en högst opersonlig perforering av mitt tillstånd.

Men nu kan jag se helt klart! Och jag vet att du öppnar dörrar, att du inte är chockad av verkligheten, att allusioner och sekunda hänvisningar hittar hem i ditt postmoderna konversationsmönster. Vad återstår av presentation har du inkorporerat i din frukostritual genom en djupdykning i tolvtonssystemet. Fragment av visdom sipprar igenom och blöter ner. Ett lyckligt plaskade i din intellektuella gyttja. Vad sägs om gyttjebrottning din gamle dyngbagge? Du formulerar frågan: Vilken fråga?! Du tar mig inte på allvar. Du kallar mig för Vincent, din fete vän. Och det är jag. Lite för stor, lite för rörig i huvudet. Lite för laminerad på läppen.

Jag väntar här bakom huset, jag har en present som jag har samlat ihop och om du bara kommer lite närmare så ska jag visa dig vad det kan röra sig om.

onsdag, september 10, 2008

Min bifurkation

Intrycken av världen mattas av. Röken som stiger upp ur glaset blandar sig med allt tyngre utandningar; en fallande skala. Imma kryper längs rutan, frosten slickar mina smala vader, alla bakgrundsljud förvrängs, bara en avlägset sus från vind i något vädersträck och ett tickande representerar visarens menlösa krypande längs urtavlan, representerar vår inkonsistenta tillvaro, trasar sönder tystnaden, bryter upp kausalitet, ofrivilligt förlorad i drömmen, du uthärdar för du är inte längre vaken. Du befinner dig i min bifurkation.

Mina muskler slappnar av. Så. Jag vrider mig i en glödhet säng. Med ett ryck sätter jag mig upp. En fyrverkeripjäs har hittat in genom mitt fönster och borrat fast sig mitt i sängen som fattat eld. Någon tycks fira världens undergång. Jag reser mig ur den brinnande möbeln och snavar modstulet fram till fönstret. Ute är idel grönska, kastanjer blommar i parken nedanför huset - det är strålande väder på jordens sista dag. Jag har semester och tjänstledigt. De flesta har föresten tagit ledigt idag. På fotbollsplanen mitt emot parken har det samlats en stor folkmassa. De för någon eller något fram till en stor träskulptur. Stämningen känns hotfull. Jag går in efter kikaren. Nu ser jag bättre vad de förbereder: De har fångat in och bundit fast en kentaur som de nu hänger i en provisorisk dödsfälla. När han stryps stiger själen till himlen och lämnar ett hästkadaver och en liten urlakad människokropp efter sig. Jag hade hoppats att denna barbariska gamla sed hade fallit i glömska, men idag förvånar den mig inte. Bifurkationens strömmar kan vända när som helst, jag är förberedd. (Trodde jag, men många obehagliga överraskningar väntar). Det är inte förrän jag upptäcker den kinesiska flickan i bakluckan av min bil, Hon har legat där länge, jag har sett henne men inte riktigt lagt märke till henne förrän nu, när vi stannar vid en utfart och några ungdomar intresserat börjar prata om något och pekar in i bilen som jag ser hennes lilla ljusa ansikte. ".. goodbye" viskar hon. Jag försöker bjuda henne på vatten. Hon väter sin uttorkade mun. Då kryper hennes lillebror ut ur munnen. Han är bara några centimeter. Den minsta man jag sett. En liten homunculus helt enkelt.

lördag, augusti 23, 2008

Before I had status and before I had a pager

Min forskning kommer nu huvudsakligen att inrikta sig på status.
Studierna fokuserar på symbolers signifikans och konsumtionsmönster hos diverse habitus.

Omordern teknik är nog det lustigaste i sammanhanget.
Mina teorier presenteras inom kort.

måndag, augusti 11, 2008

En robots reseberättelse

Och allting bryts ner i 8192 olika delar. Där varje del representerar ett tillstånd.
Och jag sitter på tåg en liten stund och sen går jag ut i solljuset. Jag vet inte vart jag ska så jag börjar gå åt ett håll. Så småningom kommer jag in i en park. Här finns skuggande grönska, en tillfälle att vila sin uttjänta kropp. Jag blickar ut över sjön. Vattnet är grönt och lockande. På andra sidan reser sig bildskön bebyggelse. Jag är ledsen robot, som rostar i kontakt med vatten. Jag kan inte ta mig över. Verkligheten reflekteras i den spegelblanka ytan. Vita moln. Sanden på bottnen.
Under sex av sju dygn är jag i konstant vila. Då arbetar min maskin på låga varvtal, kvartskristallen i mitt inre snurrar saktare, Jesus lider på korset.
Detta liv bryter sakta ner min elektroniska struktur. Därför är jag idag, den sjunde dagen, på rekreation. De gav mig en karta, men den har jag förstört. Jag är omringad av slott och moderna människor. Jag spatserar planlöst över grusgångarna. Blomdoften är intensiv. Jag blir tilltalad på ett melodiskt språk som jag inte kan förstå. Det är någon som behagar framföra en modern tanke, något jag är inkapabel att ta till mig. Jag är av gammal årsmodell. Min hjärna är konstruerad av Casio. Mina informationsfilter har inte bytts ut på 8 år vilket sparar mig en hel del obehag. Jag färdas ljudlöst, korsar gator utan att se mig för, njuter av stadens höjdskillnader.
Så registrar jag min omgivning. Denna jord är så grön. Jag trancenderar verkligheten.
På andra sidan staden upptäcker jag och stannar framför en staty av Martin Luther. Detta startar en automatisk associativ process. På grund av ett välkänt programmeringsfel hos min modell råkar jag skriva över allt tillgängligt minne med olika fakta om Martin Luther som jag vid ett tidigare tillfälle sparat ned på min fasta lagringsmedia. Vädret växlar. Det blåser upp. Om regnet kommer är jag dödsdömd i mitt hjälplösa tillstånd. Jag halucinerar om att avskaffa latinet, översätta nya testamentet till tyska, finna en mådig gud och ligga med Katharina von Bora. Svarta moln drar in. Blixten slår ner. Tåget hem går om tjugo minuter. Tid för en uppenbarelse; tid för guds nåd. Jag exkomuniceras från verkligheten den 3 januari 1521.


stdout.log daterad 03.01.1521

lördag, augusti 09, 2008

Mina fingrar hittar hem på egen hand

Jag kan inte andas, ett moln av aska stiger från min mun och min svarta andedräkt blandas med den varma sommarnatten. Mina ögon lyser lystet röda, hela kroppen skakar, jag är äntligen fri.

Jag hör dina fotsteg från gatan nedanför, det kommer inte dröja länge innan vi ses igen. Dina vita fingrar sträcker sig mot mina ögonlock, med en omärklig rörelse förseglar du mig. Vad som finns, det finns bara här. Du är för evigt. Frihet.

Vågor av förbipasserande, vågor av förödelse, uppe i min kammare övar jag min handstil till perfektion. Det är mitt motgift. Jag ser mitt bleka ansikte le tillbaka i spegeln, kasta en smutsig reflektion, då pennan vilar ut mellan mina rader.

Det finns uppenbarligen ännu osäkerhet. Men låt mig mala dina dödliga ben till ett fint pulver, bereda en festmåltid av ditt unga kött och konsumera dig som om du vore en dagens på någon av lunchrestaurangerna i västra hamnen.

SYMBOLER
PAULNA<3
DET ABSTRAKTA
SUBWAY SECT
VILHELM HAMMERSHÖI
GAMLA VÄNNER
POSTPUNK
OMODERN TEKNOLOGI
MODERNA VÄRDERINGAR
SOMNA PÅ SOFFAN
CHANSA
RYMDEN
MÄNNISKANS PSYKE
FILMSTUDION
YUKIO MISHIMA

tisdag, juli 22, 2008

Hur doktorn spillde ut ett halvt dricksglas med gift

... men ändå lyckades vända situationen till något bra!

Doktorn stirrade den andra personen i ögonen. Giftet låg nu i en ledsen liten pöl på bordet, utspillt med en enda vårdslös rörelse, vilket också innebar att doktorn just omintetgjort sina planer att giftmörda den andra personen. Doktor B förlorade i denna stund inte fattningen och en sådan sinnesnärvaro var i sanning otypisk den unge patriarken. Istället sökte han omedelbart ögonkontakt och vågade sig till och med på ett litet vagt leende. Den andra personen kunde ju omöjligt veta att han just undkommit en säker död, och så länge han var ovetande om detta kunde doktorn fortfarande skrida till verket. Tillåt mig, sa Doktor B lurigt, att torka upp det jag spillt, och sitt för all del kvar medan jag gör det. Utan att släppa den andra personen med blicken började B backa bakåt mot diskbänken. Men en blixtrande rörelse hade doktorn svept åt sig en disktrasa och lutade sig nu hotfullt över matbordet för att torka upp giftet. Den andra personen tycktes mystiskt oberörd av doktorns åtbörder. Doktorns lilla ansikte sprack upp i ett förnöjt leende när han kände giftet absorberas av trasan. Det hade inte alls varit förgäves. Inget var förlorat, allt kunde räddas. Stärkt av den nyvunna insikten blev doktorn alltför oförsiktig och gjorde sitt första misstag: Han kramade ur disktrasan i den andra personens glas. Vem vill dricka något som sugits upp med disktrasa? Den andra personen skakade tveksamt på huvudet. Doktorn som redan var viss om seger blev av denna motgång så perplex att han helt tappade fattningen. Han insåg inte sin tidigare oförsiktighet och i ett desperat försök att rädda situationen begick han sitt andra ödesdigra misstag. "Varför skulle detta lilla gift smaka sämre av min okonventionella serveringsmetod?"
Inte ens efter han yttrat dessa ord förstod doktorn varför den andra personen reste sig för att aldrig mer komma tillbaka.

I doktorns brev till den andra personen några veckor senare står följande att läsa:

Vent ikke
for længe!
Gaa til
Deres Læge
i alle
Tvivlstilfælde,
Husk
det er ham,
der skal
henvise Dem
til
Radium-
stationen.

måndag, maj 26, 2008

Vädret




Poeten och friherren Thomas Adrian Skuja tog en liten paus i sitt uppsatsarbete om Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad och anmälde min senaste roman på sin blogg häromdagen: http://olsten.blogspot.com/2008/05/bokanmlan.html.
En första röst för att hylla detta banbrytande verk.

På allmän begäran presenterar jag nedan ett litet utdrag ur romanen:


Det hade blåst upp ordentligt den här gången. Ensamheten lade sig som ett svalt täcke över trakten - där allt rörde sig - varje grässtrå spjärnade emot - varje träd vände sig plågat ifrån - den dånande vinden, skoningslös, men någonting tycktes hålla den tillbaka. Ett oväder som inte hycklat med sin ankomst: sedan dagar tillbaka föranmäld av iskalla luftströmmar vars smädande tentakler skrämt människorna stumma, bräda på bräda för fönster och dörr, solen högt och triumferande men blek och isig, maktlös inom själva planetens atmosfär - ty här verkar andra krafter. Kanske var det två främligars förvåning som kom vinden att tveka; att på en öde plats, dess ogästvänliga karaktär vald för ensamhet - och just här var den verkligen förkrossande - stöta på en annan.
    Jag vill precisisera detta händelseförlopp för det är historiens både första och sista: De blickar vantroget på varandra. Svarta kängor och rockar, båda i samma ställning, frusna mitt i steget med ena handen krampaktigt om huvudet för att hålla fast hatten, den andra nedkörd i fickan för den sista värmens skull, en komisk komposition, hela bilden lutar åt väst, hotar att falla över, molnen som skyndar över himlavalvet, träden i horisonten, något mystiskt och dovt med deras otydlighet, fokus är närmare, på den ena mannens strama anletsdrag när han yttrar sin första mening:
- Det ser ut att bli storm.
Samtidigt som han lyfter hatten till hälsning och den andra mannen svarar med en liknande rörelse. Det hela sker i en ansträngd koreografi för nu balanserar ordningen verkligen oroligt på kaos rand. Den andre mannen tvekar en sekund med sitt svar och när han slutligen formar orden drunkar de direkt i den framrusande oceanen. Hans andedräkt reser i en liten molnpuff mot himlen, fort upp och västerut - nu bär det av i rasande fart, en trumvirvel stiger från jorden upp genom troposfären, vidare in i stratosfären - en regnbåge löper med blixtrande hastighet över himlavalvet, solen slår en kullerbytta och molnen skapas om på nytt. Vädrets explosion slår som ett knivhugg i hjärtat. Bilden fryser och fokus glider sakta österut - en resa mot vindens färdriktning - bort mot horisonten.

Vi möts vid trädlinjen. En kyligt ihållande regn har suddat ut landskapets konturer. En sista droppe faller och en allomfattande stillhet breder ut sig. Inget ljud får höras, vi har inträtt i den stumma zonen. Den stumma zonen färdas geografiskt över tidslinjen och känneteckas av den totala avsaknaden av ljud. Vi vistas på neutral mark där dygnslånga regn har urlakat alla betydelser ut omgivningen.


Mvh
Elias Westerberg

tisdag, mars 25, 2008

§ Pop songs

* Luke Slater / Stars & Heroes
* Depeche Mode / Photographic
* Orange Juice / Rip it up
* Orange Juice / Satellite City
* Calexico / Crystal Frontier

* Housemartins / Flag Day
* Housemartins / Bow Down
* Smiths / Cemetry Gates
* Smiths / William, It Was Really Nothing
* I Am Kloot / Twist

* David Bowie / Changes
* David Bowie / Modern Love
* The Faint / Posed to Death
* Pizzicato 5 / Regle de jeu
* Stardust / The music sounds better with you

* Rapture / I need your love
* Bloc Party / Banquet
* Jonathan Richman / I Was Dancing in a Lesbian Bar
* Johnny Cash / Daddy sang bass
* Woven Hand / Good Hand

* Subway Sect / Stool Pigeon
* Subway Sect / Ambition
* New Order / 1963
* Arab Strap / Cherubs
* Joy Division / Transmission

* Kim Wilde / Water on Glass
* My Bloody Valentine / Come in Alone
* Air / Sexy Boy
* Daft Punk / Technologic
* Manu Chao / Bongo Bong

* Goblin / Tenebre
* Madonna / Papa Don't Preach
* John Lennon / Oh Yoko
* Josef K / Chance Meeting
* Cats on Fire / Higher Grounds

* Erasure / Ship of Fools
* Erasure / Oh, L'amour
* Erlend Öye / Sheltered Life
* Velvet Underground / White Light White Heat
* Coral / Dreaming of You

* Primal Scream / Slip Inside This House
* [Ingenting] / Punkdrömmar
* Alec Empire / Addicted to You
* Brainpool / Sister C'mon
* Pixies / Wave of Mutilation

* Crash Test Dummies / God shuffled his feet
* Hefner / When the Angels Play Their Drum Machines
* Rough Bunnies / Dance with your Shadow
* Doktor Kosmos / Bredäng Centrum
* Green Day / Basket Case

§ Pop groups

* Smiths
* Housemartins
* Erlend Öye
* David Bowie
* Daft Punk
* Pizzicato 5
* Primal Scream
* Erasure
* Kim Wilde
* Subway Sect

onsdag, mars 12, 2008

#08: Metropolis

Tystnade mellan par vid bord över stora koppar te och små koppar kaffe, ångor tystnad, prassel i tidningar, tystnad? Jag vandrade förbi Chapmanstorg händerna djupt i fickorna, vinden blåste, kylan trots den på sina ställen blå himlen som bara värmde i sinnet, eller borde gjort men något saknas, något viktigt i bristen på kommunikation förbi Stigbergstorget, Järntorget hela vägen upp till Skanstorget och från fönstret på ett café ser jag Göteborg i all sin sorgsna prakt – Skanskrona nästan hotfullt tornande över mig och allén lövlös (?) oändlig med våt asfalt,
någonstans längre ner under mina fötter - när den nu blygrå himlen långsamt, men allt för snabbt förlorar all sin färg och övergår i ensamhet och natt, svart endast bilar som rusar förbi – lyktor, ljuskäglor bromsljus som illrött varnar för vad som finns framför – och över min kopp te, ångorna som når min näsa men ingen doft, inget kvittrar bara
samma sång, men den här sången är… trasig… bara i mitt huvud spelas den om och om igen men kommer inte längre än till slutet, sen om igen i det stillsamma, folktomma caféet som bara jag gästar - aw... smärtsamt, grått sorgligt, kanske hoppfullt i all
sin påtagligt ledsamma verkan - bara min tesked mot koppen, klinkar, klirrar, tyst, boken får ligga på bordet och mina ögon stirrar, stirrar stint på de upplysta fönstren där jag ser mig förlorad i havet av ignorant mänskligt liv som sköljer över mig med sin tomhet och alla känslor av distans till den som borde vara närmast,
men den känslan som finns, existerar och som jag faktiskt vet är där, gör allt greppbart och svårt, tröst i flera lager utan verkan, bara tomhet och caféet fylls av hoppfulla röster och skratt som krossar min bubbla, jag går nu, reser mig och in i huset bredvid, omringad av dunkel i en röd fåtölj sjunker jag så ner
– dång dång dång…

mvh Thomas Skuja

måndag, mars 10, 2008

#07: Ogenomtränglig

När hon förut hade sett sig i spegeln hade hon sett att hon var vacker och när hon känt på sin kropp hade hon tänkt att lust och meningsförlust kan finnas samtidigt och sida vid sida och när hon kände på spegeln förstod hon att glasskivan var lika ogenomtränglig från båda hållen och när hon stod i trapphuset visste hon att hon var utan hopp och den långa vandringen längst den stenlagda gatan var bara fylld av en alldeles stum ton och fåglarnas vilsna skrin och när hon sedan stod på bron föll skymningen och någonting brast, men det skedde tyst, tyst. Och då kom fåglarna.

mvh Lars Westerberg

#06: Vision

Jag drömde om absolut ljus och absolut mörker.
Ljuset bländade mig och ljuset skrämde mig.

mvh Paulna Posch Ahl

#05: Den alkemiska fikonmannen

And since the fit manner of preparation is not to be found in pharmaceuticals, we must explore further; that is to say, we must learn from alchemy. Nature also forges man, now a gold man, now a silver man, now a fig man, now a bean man.

mvh Paracelsus

söndag, mars 09, 2008

#04: Fransk roman i två band

Eftersom Bernard Chevallier haft ett hårt liv med absintmissbruk och en konstnärskarriär som gått i stå, blev han mycket lycklig när han träffade den unga krokimodellen och före detta nunnan Lucille Motard på tåget mellan Nancy och Montpellier, vilket han tagit i syfte att bevista sin sedan länge svårt dementa men tidigare varmt avhållna arvtants begravning. Men Lucille avvisade hans frieri, kusin Henri lade vantarna på arvet, och först sedan Bernard medelst stryknin tagit Henri av daga, avtjänat ett fjortonårigt straff på den ökända fångön Sankta Helena och därefter tagit värvning som soldat i Franska Indokina, trädde lyckan in i hans liv i form av den späda blomsterbinderskan Su Ling, med vilken han ingick ett äktenskap som välsignades med fem snedögda söner, av vilka den näst äldste blev generalkonsul i Kuala Lumpur.

mvh Christina Bergil

fredag, februari 29, 2008

#03: Separation

När allt går så fruktansvärt långsamt, när maskinerna slutligen rycker till och stannar, då klyvs också verkligheten mitt itu. Du delas upp - sans souffrir - mellan ett iskallt gnisslande skal och ett litet lamm som nöjfullt spatserar på Damaskus soldränkta kullar.

tisdag, februari 26, 2008

#02: Remi

Du drack gift och jag ställde i ordning de omkullvälta spelpjäserna.
Långa dystra skuggor sträckte sig in genom fönstret och smekte din bleka kind.

#01: Dekapiteringsritual

Med en lätt gäspning lyfte han yxan, förde den över huvudet, och med en enda koncentrerad rörelse separerade han själen från kroppen. Tiden stod stilla; här inne låg luften tung som sammet, därute blåste vinden upp, regnet öste ned och en liten, knappt hörbar suck undslapp henne innan hennes späda kropp ljudlöst slog i golvet.

måndag, februari 04, 2008

Zooloretto

Vilka är dina favoritdjur?


Fladdermus


Tröglori


Fainting Goat


Mungo



Lemur

torsdag, januari 24, 2008

Mostly 80's

Erasure
Duran Duran
Kim Wilde
Depeche Mode
Pet Shop Boys
David Bowie
New Order
Stone Roses
The Smiths
Josef K
Housemartins
Orange Juice
Joy Division