Världens väder

Iskalla katter slickar sina pälsar.
Kyrkklockor. Världen är stilla, något kryper i skinnet. Och blöta brandgula löv.
Friska vindar. Det är hösten utan Elias som nalkas.

En tveksam presentation

Någonting revs och något annat byggdes upp. Du befann dig utanför hela tiden, men i drömmen föll du var natt ut genom fönstret på översta våningen. Du föll ut, inte för att någonsin kunna komma i kontakt med marken, utan för att sväva iväg och föras bort. Kanske försvinna helt och presenteras. Det första var något jag avundades dig, det andra ett onödigt ont, eller för att tala klarspråk, en förbannad nödvändighet. Jag skämdes över det tvivelaktiga nöje jag fann i att se dig presenterad. Ja till och med mina välsignade mjölkvita ögon grät små ledsamma skvättar när jag tänkte på att du skakade hand och försökte minnas namn. Vid tidpunkten en högst opersonlig perforering av mitt tillstånd.

Men nu kan jag se helt klart! Och jag vet att du öppnar dörrar, att du inte är chockad av verkligheten, att allusioner och sekunda hänvisningar hittar hem i ditt postmoderna konversationsmönster. Vad återstår av presentation har du inkorporerat i din frukostritual genom en djupdykning i tolvtonssystemet. Fragment av visdom sipprar igenom och blöter ner. Ett lyckligt plaskade i din intellektuella gyttja. Vad sägs om gyttjebrottning din gamle dyngbagge? Du formulerar frågan: Vilken fråga?! Du tar mig inte på allvar. Du kallar mig för Vincent, din fete vän. Och det är jag. Lite för stor, lite för rörig i huvudet. Lite för laminerad på läppen.

Jag väntar här bakom huset, jag har en present som jag har samlat ihop och om du bara kommer lite närmare så ska jag visa dig vad det kan röra sig om.

Min bifurkation

Intrycken av världen mattas av. Röken som stiger upp ur glaset blandar sig med allt tyngre utandningar; en fallande skala. Imma kryper längs rutan, frosten slickar mina smala vader, alla bakgrundsljud förvrängs, bara en avlägset sus från vind i något vädersträck och ett tickande representerar visarens menlösa krypande längs urtavlan, representerar vår inkonsistenta tillvaro, trasar sönder tystnaden, bryter upp kausalitet, ofrivilligt förlorad i drömmen, du uthärdar för du är inte längre vaken. Du befinner dig i min bifurkation.

Mina muskler slappnar av. Så. Jag vrider mig i en glödhet säng. Med ett ryck sätter jag mig upp. En fyrverkeripjäs har hittat in genom mitt fönster och borrat fast sig mitt i sängen som fattat eld. Någon tycks fira världens undergång. Jag reser mig ur den brinnande möbeln och snavar modstulet fram till fönstret. Ute är idel grönska, kastanjer blommar i parken nedanför huset - det är strålande väder på jordens sista dag. Jag har semester och tjänstledigt. De flesta har föresten tagit ledigt idag. På fotbollsplanen mitt emot parken har det samlats en stor folkmassa. De för någon eller något fram till en stor träskulptur. Stämningen känns hotfull. Jag går in efter kikaren. Nu ser jag bättre vad de förbereder: De har fångat in och bundit fast en kentaur som de nu hänger i en provisorisk dödsfälla. När han stryps stiger själen till himlen och lämnar ett hästkadaver och en liten urlakad människokropp efter sig. Jag hade hoppats att denna barbariska gamla sed hade fallit i glömska, men idag förvånar den mig inte. Bifurkationens strömmar kan vända när som helst, jag är förberedd. (Trodde jag, men många obehagliga överraskningar väntar). Det är inte förrän jag upptäcker den kinesiska flickan i bakluckan av min bil, Hon har legat där länge, jag har sett henne men inte riktigt lagt märke till henne förrän nu, när vi stannar vid en utfart och några ungdomar intresserat börjar prata om något och pekar in i bilen som jag ser hennes lilla ljusa ansikte. ".. goodbye" viskar hon. Jag försöker bjuda henne på vatten. Hon väter sin uttorkade mun. Då kryper hennes lillebror ut ur munnen. Han är bara några centimeter. Den minsta man jag sett. En liten homunculus helt enkelt.