måndag, maj 26, 2008

Vädret




Poeten och friherren Thomas Adrian Skuja tog en liten paus i sitt uppsatsarbete om Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad och anmälde min senaste roman på sin blogg häromdagen: http://olsten.blogspot.com/2008/05/bokanmlan.html.
En första röst för att hylla detta banbrytande verk.

På allmän begäran presenterar jag nedan ett litet utdrag ur romanen:


Det hade blåst upp ordentligt den här gången. Ensamheten lade sig som ett svalt täcke över trakten - där allt rörde sig - varje grässtrå spjärnade emot - varje träd vände sig plågat ifrån - den dånande vinden, skoningslös, men någonting tycktes hålla den tillbaka. Ett oväder som inte hycklat med sin ankomst: sedan dagar tillbaka föranmäld av iskalla luftströmmar vars smädande tentakler skrämt människorna stumma, bräda på bräda för fönster och dörr, solen högt och triumferande men blek och isig, maktlös inom själva planetens atmosfär - ty här verkar andra krafter. Kanske var det två främligars förvåning som kom vinden att tveka; att på en öde plats, dess ogästvänliga karaktär vald för ensamhet - och just här var den verkligen förkrossande - stöta på en annan.
    Jag vill precisisera detta händelseförlopp för det är historiens både första och sista: De blickar vantroget på varandra. Svarta kängor och rockar, båda i samma ställning, frusna mitt i steget med ena handen krampaktigt om huvudet för att hålla fast hatten, den andra nedkörd i fickan för den sista värmens skull, en komisk komposition, hela bilden lutar åt väst, hotar att falla över, molnen som skyndar över himlavalvet, träden i horisonten, något mystiskt och dovt med deras otydlighet, fokus är närmare, på den ena mannens strama anletsdrag när han yttrar sin första mening:
- Det ser ut att bli storm.
Samtidigt som han lyfter hatten till hälsning och den andra mannen svarar med en liknande rörelse. Det hela sker i en ansträngd koreografi för nu balanserar ordningen verkligen oroligt på kaos rand. Den andre mannen tvekar en sekund med sitt svar och när han slutligen formar orden drunkar de direkt i den framrusande oceanen. Hans andedräkt reser i en liten molnpuff mot himlen, fort upp och västerut - nu bär det av i rasande fart, en trumvirvel stiger från jorden upp genom troposfären, vidare in i stratosfären - en regnbåge löper med blixtrande hastighet över himlavalvet, solen slår en kullerbytta och molnen skapas om på nytt. Vädrets explosion slår som ett knivhugg i hjärtat. Bilden fryser och fokus glider sakta österut - en resa mot vindens färdriktning - bort mot horisonten.

Vi möts vid trädlinjen. En kyligt ihållande regn har suddat ut landskapets konturer. En sista droppe faller och en allomfattande stillhet breder ut sig. Inget ljud får höras, vi har inträtt i den stumma zonen. Den stumma zonen färdas geografiskt över tidslinjen och känneteckas av den totala avsaknaden av ljud. Vi vistas på neutral mark där dygnslånga regn har urlakat alla betydelser ut omgivningen.


Mvh
Elias Westerberg

1 kommentar:

Jakob sa...

Det ser spännande ut helt klart! Hur hittar man denna bok?