Det blåser in över våra döda stränder. Låt saltstänkta klippor vittra sönder under oss. Där vi faller till havets botten. Och hur isen genast sluter sig över våra kroppar. Vi är bevarade, i säkerhet, blott en årstid innan bottenfruset vatten tinar upp och vi spolas undan. Vidare med strömmen och ut i världshaven.
Här driver vi i åratal. Formas av salt och sten, löses upp. Vi tillhör vattendjuren, och de tar från oss vad de behöver. Omättliga, kräver de mer än vi kan undvara. Du liknar ett träd som fällt sina löv, jag en handdocka som lekts sönder innan den blev färdig.
Så en morgon rinner vattnet plötsligt undan och vi befinner oss på land. Vår nyfikenhet inför den nya kontinenten vet inga gränser. Men istället påbörjas en mycket långvarig sedimentering. Lager på lager av lera och grus regnar över oss. Stelnar, pressas samman, konserveras. Stelnar, pressas samman. Pressas samman.
Nu tillhör vi de små underjordiska djuren. De är hårda men rättvisa med vad vi är skyldiga dem. Våra existenser fördelas noggrannt och jämnt över kubikkilometer jordskorpa. När jorden skälver, spricker upp och plötsligt får nytt liv, tar åtskilliga liv, smulas sönder, vänds och sprids. En del av oss glider tillbaka ner i havet. En del av oss sjunker undan. En del av oss blåser bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar