torsdag, mars 22, 2007

Ett omedvetet disco, kom igen!

I

Du blir vid min sida, jag ler svagt, 'intagande' säger jag mig
Ett ark av fint papper, en sval vind,
en blommande trädgård.

desarmera min tickande själ, den plågar mig så i detta nu
för din hy är så brinnande vit och jag sväljer.
blodet rusar ner från huvudet
och det känns som en blixt slagit ner i mitt bröst
när jag tänker på dig där jag sitter fjättrad vid min maskin
och blickar ut genom den klara halvreflekterande ytan
över havet
över parkeringen nedanför
över glaskroppar som hyser nyvakna framtidsarbetare
och över diverse nybyggen

jag dagdrömmer vilt:
låga, brinn ut!
jag förmår ej ensamhetens milda kval
dess olidliga lätthet
demoraliserande verkan på mitt fokus
naturligtvis
otåligheten, och ibland -
bara som en svag knackning på dörren.



II

Jag måste hjälpa dig med allt för ingenting klarar du själv
Hålla dig i handen vid varje steg på vägen för annars halkar
du och om du faller kan du aldrig mer resa dig.

Vi reser bort. Vi försvinner.

Vinden tar tag i skjortärmar och klänningsfollar och i
våra små frisyrer. Timmar flyter förbi, jag speglas i glaset.
Ack flyktiga skönhet bli! Men ännu en gång ville ödet annorlunda.

Så vi tumlar omkring i otåliga vårmiljöer,
gränslös uppskattning av vårt gemensama rum.
varje rörelse är asynkroniserad
varje ansiktsdrag så nytt och nyanserat
min kropp skälver av förväntan
men så plötsligt!

hela mitt väsen exproprieras av det koordinerade kollektivet
och jag faller in i vana
säg vanmakt, där varje privat situation blir otänkbar
och det som existerar bara är ofärdiga tankar
-ett sammelsurium av ospecifika känslor-
oriktat välbehag som tvingar mig på knä
tvingar mig att slicka upp allt grus och tycka det är gott dessutom
så jag säger: tvi!

Tvi för vinden som lockar och för
tvi för våren som kränker min personliga integritet
som jag håller så högt
Men hurra för dig och mig och våra vänner!



III

Årstider, dessa lättjefulla foster,
(vilkas snåriga tillkomst jag helst inte vill spekulera vidare i
för det skulle bjuda mig alltför mycket obehag)
styckas upp i portionsförpackade bitar
och serveras till oss arma människor
som ständigt tycks vara hungriga på nya kulinariska smaksensationer.
Ack då tuggar jag hellre mitt grus.

Du skimmrar som fulländad kristall, ovetande om min anstundande metamorfos.
Jag spolas bort av otålighet och gammalt diskvatten.



IV

Och dyker upp på ny ort.

3 kommentarer:

Elin Kusin sa...

Du ar sa genialisk, baste kusin, vilken vacker bra och ypperlig dikt! Jag ar glad nu.

elias sa...

Tack! Att du gillar - det är det finaste :)

Thomas sa...

jag minns när vi bestämde oss och det gamla exploderade i en kaskad av rött och grönt och gult det var du jag och några till och det bränner som ett sår för det är hela våra liv