söndag, februari 04, 2007

Det jag borde sagt

--- Och hälsa henne att jag saknar henne
för utan henne har livet bara känts som ett slöseri med min tid.

Minns hon vår förtrollade natt i Rio för tio år sedan?
Hennes blick var klar som kristall och hennes ögon
blev till stjärnor mot den brasilianska natthimlen.
Den sydamerikanska nattvinden smekte hennes kind,
fick hennes lockar att tafatt leka mot hennes bara axlar
Tillsammans inväntade vi soluppgången

Så minns jag henne nu, ett fruset porträtt
av vår lyckligaste tid.
Timmar av oförfalskad närhet, dygn av ömsesidig tillgivenhet
som lät solar och månar avlösa varandra på himlavalvet
när vi, liksom skyddade från tidens gång,
omfamnade varandra
i en aldrig upphörande
för alltid fortgående
av änglar ombesjungen
vals - för - kärleken

i takt med våra hjärtslag svängde vi runt
blundandes och in i det sista förnekade vi
den obörnhörliga morgondagen
som slet oss isär och slängde ut oss
på olika platser i världen
där vi inte längre kunde se
eller höra varandra.

Nu känner jag bara en dov stumhet
en mullrande tystnad
För intet befolkar denna otrygga plats
jag nu vistas på

Så när du ser henne nästa gång
hälsa henne att jag saknar henne

Inga kommentarer: