Nu måste jag verkligen skärpa mig.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva längre.
Allt för länge har ord och tankar ersatt
handling. Nästan allt tycks mig nu som
undanflykter. Kanske var jag förblindad
av tankens underbara klarhet,
av ordets poetiska, melodiösa klang?
Mitt oantastliga liv. TOMHET!

Kanske är det dags för ett avsiktligt
uppriktigt risktaganade.
Jag bävar naturligtvis vid tanken.
Allt förnuft manar till försiktighet.
Träd på osäker mark varsamt fram.
Iakttag: Ljusnivåer förvrider vår verklighetsuppfattning
under vinterhalvåret.
(är det så att jag behöver knuffas över kanten,
eller behöver jag bara åter inrättas i leden?)

Jag är klämd med ena armen i dörren
- jag har själv försatt mig i den positionen -
klämt mig fast så långsamt och försiktigt
som allra helst.
Alltså hade jag själv valt martyrdöden.
Det är fegt att inte vilja leva. Det är faktiskt ett svek.
Hade det för mig varit svårt att leva,
hade det naturligtvis varit en annan sak.
Jag accepterar, respekterar och i undantagsfall
känner medlidande med människor som inte
vågar utsätta sig för de avgörande riskerna
som leder till det nya livet. Men för mig finns
inga acceptabla ursäkter.

Det värsta var kanske att jag växte i mina egna ögon
när jag valde denna avskyvärda dvala.
Våra inre belöningsmekanismer är de svekfullaste
små varelser du kan tänka dig. Ingenting drar
en människa i fördärvet som tron på att man
handlar rättrådigt. Det är vansinne!

Jag vågar och jag tänker därför återuppstå.

---

Jag ber om ursäkt. Återuppståndelsen kommer inte ske
genom Mitt dåliga minnes fantasi. Publicerandet av dessa tankar
är därför i sig ett ganska fegt (om än poetiskt) tilltag.
Medan mitt eget liv vaknar upp ur den gyttjiga höstlera där
det legat och sovit kommer Mitt dåliga minnes fantasi
ligga i träda. Jag utesluter dock inte att jag för er skull
emellanåt kanske skriver något irrelevant som ni kan skratta
åt för att må bättre, eller nicka instämmande till.