En gammal födelsedagspresent gör sig påmind

Mörkret faller, huden läker, ögonen svider.
Jag skruvar ner volymen.


Begrundar någonslags allmänt litteraturkanon (det är väldigt oläst):

William Shakespeare: Hamlet
William Shakespeare: Macbeth
William Shakespeare: Köpmannen i Venedig
Fjodor Dostojevskij: Brott och straff
Fjodor Dostojevskij: Bröderna Karamazov
Fjodor Dostojevskij: Anteckningar från mitt källarhål
Leo Tolstoj: Anna Karenina
Homeros: Illiaden
Homeros: Odyséen
Johann Wolfgang von Goethe: Faust
Dante Aligieri: Divina Commedia
Cervantes: Don Quiote
Franz Kafka: Processen
Marcel Proust: På spaning efter den tid som flytt
James Joyce: Ulysses
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Joseph Conrad: En fredlös på öarna
Gustave Flaubert: Madame Bovary
Honoré de Balzac: Pappa Goriot
Emile Zola: Thérèse Raquin
Albert Camus: Främlingen
Jean-Paul Sartre: Stängda dörrar
Sofokles: Kung Oidipus
Jonathan Swift: Gullivers resor
Charles Dickens: David Copperfield
Jane Austen: Stolthet och fördom
Emelie Bronté: Svindlande höjder
Graham Greene: Brighton rock
Francois Rabelais: Gargantua
Tusen och en natt - Aladdin och den underbara lampan
Herman Melville: Moby Dick
Anton Tjechov: Körsbärsträdgården
Henrik Ibsen: Vildanden
August Strindberg: Ett drömspel
Patric White: De fyra utkorade
William Faulkner: När jag låg och dog
Ernest Hemingway: Och solen har sin gång
Thomas Mann: Bergtagen
Herman Hesse: Stäppvargen
Robert Musil: Mannen utan egenskaper
Molière: Misantropen
Voltaire: Candide
Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken
Hjalmar Bergman: Farmor och Vår herre
Eyvind Johnson: Hans Nådes tid
Harry Martinsson: Aniara
Claude Simon: Vinden
Stendahl: Rött och svart
Günter Grass: Blecktrumman
H.C. Andersson: Sagor - Snödrottningen

Beträffande lyriken är ”Ondskans blommor” av Charles Baudelaire
”Duinoelergierna” av Rainer Maria Rilke centrala, liksom T.S. Eliots
långa dikt ”Det öde landet”.